Raser och Bestiarium

Människor
Den i särklass vanligaste rasen i Profetens rike, men även vanligast i de fria städer och resterna av Häxmästarnas fästen. Människorna utgjorde en sorts tjänarras under Häxmästarnas tid och de fanns i stora antal i och ikring deras fästen. Människorna var bäst lämpade för civila ändmål och brukades nästan aldrig i krig. Detta gav dem en stor fördel när Kriget tog slut. Det var deras byar, deras åkrar och fält och deras civiliation som överlevde. Det har alltid funnits andra raser jämte människorna och de vanligaste har varit dvärgar, hober, alver och gobliner. Flertalet blandraser brukar också bosätta sig bland människorna där de finner större acceptans än hos sina andra mer traditionella släktingar.

Hober
Dessa har skött sig, hållit sig undan, ställt upp med lite spanare och spejare till Häxmästarnas arméer och har i stort fått sköta sig själva. De brukar oftast betala skatt i närmsta större by, men har ofta små egna samhällen väl dolda i dalar och sänkor. På senare år har de i allt större antal börjat blanda sig med människorna och får då tillgång till större åkrar och beskydd av de storväxta, samtidigt som de själva är idoga och duktiga på både åkerbruk, fiske och jakt på småvilt. Många är dessutom rätt händiga, men de handarbetar mest för eget behov.

Dvärgar
Så länge man minns och dvärgar hugger sin historia i sten så har man arbetat under Häxmästarnas ok. Uppror och strejk har slagits ner blodigt av Häxmästarnas krigsmaskin med monsterraser i spetsen. Det har alltid slutat med en orolig fred och fortsatt livegenskap. Nu äntligen är dvärgarna fria att smida sin egen malm och sälja dem till vem man vill. Detta har lett till att många unga dvärgar sökt sig ut i världen för att kränga metall och smide till alla andra. De har nästan monopol på gruvdriften i världen och vaktar sina gruvor och sin nyvunna frihet med härdat stål. Kulturellt har de alltid varit ganska autonoma nere i sina berg och så länge skatten levererades så fick de sköta sig själva, men övergreppen genom åren har lagts på hög och man glömmer inte vilka som gick Häxmästarnas ärenden. Dvärgar som inte är från samma klan ser på varandra som konkurrenter och har artiga men kyliga relationer när de träffas eller bor i samma region.

Alver är inte så vanliga och lever lite som informella ambassadörer runt om sina skogar. Ett sorts nätverk av kunskapare som håller reda på kringliggande bosättningar. För att inte bli utkörda så brukar de göra sig själva oumbärliga genom att bidra med det som bygden är svag på. De skickar en smed till byn som saknar det kunnandet, en jägare till den andra byn och en skrivare till den tredje, en kock till barbarerna och hästviskare till orcherna. De anses fega, men det är för att de aldrig tar strid när de bor borta. De ser sig själva som temporära gäster när de bor i städer och byar. De byter också postering då och då, men för människor så kan tjänsteperioden kännas som en livstid. Gamla alver tenderar att vara väldigt specialiserade och yngre ganska barnsliga till sinnet då det mognar förvånansvärt långsamt.

Gobliner
Monsterfolken som överlevde Kriget sökte sig ju hem till sina avelsbyar och började upprätta en ny barbarisk kultur och har väl till stor del slagit sig själva blodiga mot varandra. De har ännu inte lyckats enas om vilken klan som är den främsta och nu börjar de väl lugna ner sig. Goblinerna är väl de av grönskinnen som är mest civiliserade och tenderar att söka sig till människornas värld, dels för att de är välkomna i den allmänna röran och dels för att de har ett gott rykte om sig då de alltid håller ord. De kan vända och vrida på innebörden men har de väl svurit så dör de hellre än bryter det. Dessutom så måste ju någon handla för hembyarnas räkning och skall man med hjärna ta över en barbarby så måste man lära sig lite magi, teknologi eller lurendrejeri och den kunskapen är många ute för att införskaffa.

Orcher, troll, hobgoblins och illvättar är större respektive mindre varianter av monsterraserna och de utnyttjades som soldater och kanonmat i de stora Kriget. Nu slåss de om honorna och ledarskapet, plundrar och jagar, och ibland lyssnar de på en rådgivare, ofta en goblin och så går det mycket bättre.

Fefolket
Detta släkte vandrar i skuggan som det kallas, gränslandet mellan denna värld och drömmarnas rike. De kommer i minst två valörer, sommarfeerna och vinteralferna. De är varandras motsatser i både sinnelag och utseende. De ligger i ständigt kallt krig med varandra och försöker ofta dra in andra raser i sina affärer, sällan till deras fördel. Det kommer alltid surt efter när man har med knytten att göra. Sommarfeerna delar utseende med alver, men är kortare och än mer esoteriska. De brukar även låna drag av flora och fauna. Alferna är i stället mer lika grönskinnen och kan ofta förväxlas med barbariska och skitiga gobliner och illvättar. Även de tenderar att låna drag av flora och fauna, men på ett lite mer skräckinjagande sätt.
Vid höst och vårdagjämning så byter de ofta territorie med varandra, men det kan vara svårt att veta om det bara är en symbolisk handling eller om det faktiskt har effekt. De står i alla fall mycket nära naturandarna och är väl till stor del själva naturandar. Deras politik är snårig, deras målsättning ofta främmande och deras metoder förvånande och märkliga. Deras humor är helt bizarr och handel med knytten är som att leka tjugofrågor med bara ett svar, “kanske”. Generellt är de dock skeptiska till alla nyinflyttade i deras skogar. Det brukade vara lugnt och skönt med lite alvbyar som höll sig på sin kant, lite grönskinnsavelsbyar på den andra kanten och resten var deras. Nu jagas det hej vilt, krigas och bränns nya åkrar om vart annat. Vad säger räven om det?

Gargoyler
Detta folk skapades av häxmästarna som väktare och tjänare och de är nu fria. Det sägs att de även kan föröka sig, men ingen vet riktigt hur. Nu lever de i berg och gamla ruiner där de känner sig hemma, men har försökt engagera sig i människornas värld, det går trögt.

Jättar och deras kusiner fårn landet ograr
Jättefolken var ju häxmästarnas elitsoldater och behandlades ganska väl, de få som överlevde är därför ansedda som lite medlöpare till det gamla styret. Deras små enklaver bor nog ganska långt bort då det inte finns några kända jättebyar i den av människor civiliserade världen. Dock finns det jättar här och där, ofta på gränsen till rövare, men ibland även som vakter och skogsbrukare.

Ödlemän hade sin givna plats som marina krigare. De användes inte av alla häxmästare, men av många, lite beroende på vilken terräng som fanns att tillgå. Oavsett så har de följt samma mönster som grönskinnen de återvände till sina gamla kläckningsplatser efter kriget och försker återskapa ett samhälle från resterna av det som en gång var. De har dock inga goblinder att skicka som ambassadörer så de låter sin yngre gå på en walk about innan de får slå sig ner i byn. Tanken är att de skall föra med sig skatter, verktyg och kunskap med sig till byns fromma. Detta brukar de fixa med stöl, röveri, eller legoknektsarbete. Det är lite status bland rika och besuttna att ha en ödleman som livvakt. De anses väldigt lojala när de väl tagit på sig ett uppdrag, men lite för odiciplinerade för strid i formation.

Drakar
Dessa bestar är fruktansvärda, men inte fullt så fruktansvärda som de själva tror. De användes mycket i Häxmästarkrigen och har väl sen dess varit i luven på varandra, plundrat gamla fästen och tillskansat sig honor och kläckningsplatser. De är fortfarande en favorit för magier att kalla på och detta ogillar de skarpt, jättarna är inte helt nöjda heller. Då de kan färdas fort och långt tenderar de att bosätta sig på platser där de är relativt ohotade. Yngre drakar har ett väldigt kort förväntad överlevnad om de ger sig i kast med andra drakar, så de brukar turista i människostäder, roa sig med att ta över monsterbyar, studerar magi eller jagar och växer sig starka djupt inne i skogarna dit stora drakar sällan tar sig. De är dock lite skeptiska till magiker och speciellt alkemister som de vet brukar deras kroppsdelar i olika dekokter och annat. Dock gillar de uppmärksamheten de kan få när de går på städers gator och torg. En ung drake har en humanoid skepnad med vingar, medans en äldre wyrm blir mer och mer ödle och ormlik. Många tror att unga drakar är ett annat släkte, men så är inte fallet. Det finns inga halvdrakar, om en drake skulle mixa med någon annan ras med hjälp av magi eller liknande så blir det en drake förr eller senare oavsett. Häxmästarna höll på med dylika experiment men de ledde aldrig någonstans.

Raser och Bestiarium

Vassholma (TFT) NilsLindeberg