Grim Stokare

Bepansrad värsting, rustningssmed och fältskär

Description:

Spelare: Johannes Nesser
Typ: Hero – Tank
Ras: Människa
Kön: Man
Ålder: 18 år
Yrke: Slaktare (och fältskär)
XP: 10

ST 9
DX 12 (6/10) med rustning, sköld och spjut.
IQ 11
MA 10 (6) med rustning

Spjut (javelin) 1-1 (2-1) -2DX (+2DX) (Charge)
Tre knivar (för att flå, skinna och slakta djur)

Ringbrynja (3 AP, -3 DX) !!!
Stor sköld (2 AP, -1 DX)

Butcher (0)
Knife (0)
Farming (0) –> (Vet (0)) !
Physicker (2)
Horsemanship (1)
Literacy (1)
Shield(1)
Armorer(2)
(Pole Arms (2)) !
(Tactics(1)) !!
(Spear Thrower (1) ) !!

Studerar
Strategy, Master Physicker, Warrior

Attribut/Nackdel
Bärsärk. Emotionell inkontinens pga överlevarsyndrom.

Bravery 11
Honesty 9
Friendliness 5
Appearance 11
Emotional 11
Karma 7

Bio:

Relationer PC:
Relationer NPC:

Grim drar försiktigt åt läderbandet vid axlarna och Alders gamla ringbrynja spänner över bröstet. Han vrider sig åt båda hållen och tittar gillande i Singuns buckliga spegel. ”Sitter perfekt”, mumlar han och klappar sig på magen. Ringarna rasslar lätt. ”Fast far hade lite större kagge.” Han ler.
Plötsligt svänger dörren upp. Wanna stirrar på honom.
”Vad håller du på med?!” skriker hon och rusar mot honom. Hon sliter i läderbanden.
”Ta av den, ta av den!”
Han backar undan mot väggen och säger lågt: ”Ja ja, jag bara provade den, den är i fint skick fortfarande.” Han drar av sig brynjan, och Wanna tar tag i ena ärmen och rycker.
”Om den är i fint skick kan vi sälja den. Vi behöver pengarna”, säger hon.
Grims knogar vitnar. Han tar ett hårt tag i hennes underarm och drar henne mot sig.
”Du säljer den inte”, väser han.
Hon kvider. ”Du gör illa mig Grim”, säger hon.
Holk står i dörröppningen. ”Grim”, säger han. Inget mer. Grim släpper sin syster. Fars ringbrynja dråsar i golvet. Han vet vad som väntar. Mer tystnad. De kommer inte att säga någonting. Men han vet vad de tänker. Det är hans fel. Grim och hans förbannade äventyrslystnad. Åtta år av tystnad. Grim tränger sig förbi och rusar ut på gårdsplanen, och vidare mot skogsbrynet.


Fem skitungar fick Alder och Dana i Stokare. Gården hade stått i förfall i flera år medan Alders föräldrar gick i barndom och sjukdom och när mor Ina till slut drog sitt sista andetag bestämde de sig för att flytta hem. Ina hade alltid haft ett ont öga till Dana som lockat ende sonen ut på rövarstråt och äventyr långt bortom andra sidan landsvägen. Hon var inte sen att sprida illasinnat skvaller i byn om sin svärdotter.

Nu rustades gården och Dana från andra sidan landsvägen fick i rask takt fem barn: Holk, Wanna, Grim, Targ och Stygn, och ingen pli hade hon på någon av dem.

Alder lade vapnen och rustningen på hyllan och svor att hans äventyrardagar var över. Men han var ingen bonde, inte heller någon snickare eller glasmästare, och Stokaregården blev sig aldrig lik. Den gamla glasugnen gick kall för första gången sedan gården grundades, kreaturen blev misskötta och åkern var som skägget på en pojkvasker ej fyllda fjorton, så sades det i byn.

Maten på bordet kom från skogen där Dana jagade med båge och spjut från tidig morgon till sen kväll medan de oregerliga ungarna styrde gården.

När äldste sonen Holk fyllt sju gick äntligen Alders far Gordan bort och Alder gav upp tanken på att återställa Stokare till sitt ursprungliga skick. Han lade hammaren i verktygslådan och följde Dana ut i skogen om dagarna. Holk och Wanna gavs ansvar för sina syskon, men inget tog de.

Med åren blev deras resor längre, villebråden större och gården och barnen allt mer eftersatta. Varje gång de återvände hade barnen nya blessyrer och sår som måste tas om hand, och i vredesmod efter en särskilt allvarlig huvudskada som Holk ådragit sig efter att ha sprungit in i en grep gav Alder Grim sin mors gamla sömnadsskrin och sa åt honom att sy igen såret. Grim kom att bli den som fick lappa och laga sina syskon när de gjort sig illa, vilket var dagligen.

När Dybald och Aranna på granngården Gräste fick ladan nedbränd under ett av barnens upptåg, bestämde sig byn för att det fick vara nog. Dybald och Aranna tog minstingarna Targ och Stygn hem till sig medan föräldrarna var borta, och de började se till gården. Holk, Wanna och Grim fick följa med på jakt för att lära sig något som var av nytta i stället för till skada för byn.

Det gick snart upp för Holk och Wanna att det inte bara var rådjur och vildsvin som föräldrarna jagade i skogen, utan också andra, större bestar och de långa resorna in i skogen kom allt mindre att handla om att få mat på bordet, och allt mer om Äventyret. Holk och Wanna kom att avsky jakten och den mörka farliga skogen och vägrade till slut att följa med. Grim, som till en början sattes att flå och stycka djuren som fällts, var blott sju år och förstod varken faran eller sina äldre syskons oro. Detta var långt mer spännande än allt han varit med om hemma på gården. Han kunde knappt vänta på nästa jakttur.

Två år gick och Grim blev allt duktigare med spjutet. På nioårsdagen fick han en sköld, och Alder förkunnade att han var redo för strid. Grim övade dagligen på gården, medan Holk och Wanna drog ett allt tyngre lass i bruket och skötseln av Stokare. Holk menade att den gamla glasugnen snart skulle komma i bruk igen. Grim var helt ointresserad.

När Grim fyllde tio önskade han sig bara en sak. Att nästa jakttur skulle gå bortom Halmarebäcken. Alder och Dana gjorde turer över bäcken, men Grim hade alltid fått stanna i lägret. De kom tillbaka med blodiga vapen och märkliga saker som inte kom från några djur, åtminstone inga djur som Grim någonsin sett.

På nästa tur fick Grim följa med föräldrarna över bäcken.

En vecka senare återvände han ensam till Stokare. Han pratade aldrig om vad som hänt. Men det stod klart att Alder och Dana inte skulle komma hem.

Holk och Wanna tog nu ett allt större ansvar för gården och med hjälp av Dybald och Aranna har Stokare blivit ett fungerande jordbruk igen. Alders äldre syster Singun vars make gick bort för nu tre år sedan, flyttade in på gården och sköter hönsen och lappar kläder. Glasugnen går varm i Wannas regi, och åkerns skörd ger bröd på bordet.

Grim tystnade, men arbetade hårt. Han ger sig inte ut i skogen för att jaga igen och spjutet och skölden står och dammar på loftet med föräldrarnas avlagda rustningar och vapen. Grim anlitas ofta av andra bönder vid slakt, eftersom han är duktig med kniven.

När han inte arbetar på gården hjälper han ofta den försupne gamle fältskären Aban att nyktra till, eller sy igen de öppna såren och bandagera när någon skadat sig på en grep eller blivit angripen av vildsvin i skogsbrynet. De flesta orkar inte lyssna på Abans historier om krig och elände, och inte är det någon som tror på dem heller. Utom Grim, som inte kan få nog av berättelserna. Förrän nu. Det har gått åtta år sedan den ödesdigra resan över Halmarebäcken och Grim längtar efter egna historier.

Grim Stokare

Vassholma (TFT) JohannesNesser